Studien undersöker det sublima i Stanley Kubricks rymdepos från 1968. Främst behandlas den estetiska dimensionen av begreppet men av stort intresse är också huruvida filmmediet rymmer en mediespecifik sublimitet. Fyra tänkare ligger till grund för förståelsen av begreppet så som det formuleras i den teoretiska inledningen av uppsatsen ? Longinos, Edmund Burke, Immanuel Kant samt Jean-François Lyotard och varje tänkare erbjuder en unik förståelse av begreppet. Detta ger ett mångfacetterat begrepp som kommer att prägla det metodologiska förfarandet.

Denna uppsats har skrivits för att visa läsaren hur ett urval av människor från Internet- och reklambranschen ser på reklamfilmens framtid på Internet. Kommer det att ske en ökning av användandet av denna reklamform eller inte? Den typ av reklamfilm som vi talar om här är den typen som är som en kortfilm, inte den typen av reklamfilm som bara är en bild innehållandes ett rörligt objekt. För att skilja dessa två typer av reklamfilmer åt, eftersom båda innehåller rörelse, kallar vi dem "filmisk reklam" och "banner-reklam" Resultatet från enkätundersökningen visade att majoriteten av urvalet från reklambranschen tror att det kommer att ske en ökning av efterfrågan av filmisk reklam på Internet. Eftersom svaren från Internetbranschen var så få kan de inte representera Internetbranschen.

I den här uppsatsen behandlas postmodernismens förhållande till filmestetiska och filmåskåderliga företeelser i vår samtid.Vad innebär postmodern film och vilken typ av filmisk estetik är att betrakta som typiskt postmodern och är det rimligt att benämna vår samtida film och dess kultur som tillhörande en postmodern epok?Centrala begrepp och teorier som ställs mot varandra och komparativt studeras är 3D-filmsestetiken och ansamlingsestetiken samt hur de perspektiv som presenteras i den äldre filmteorin, hos André Bazin och Roland Barthes, förhåller sig till vår samtids syn på film, både på ett estetiskt plan och ur ett åskådarperspektiv. Andra frågor som behandlas är huruvida 3D-filmen är att betrakta som immersiv i en postmodern epok och hur den postmoderna filmestetiken förhåller sig till åskådaren.De teoretiska resonemang vilka komparativt studeras under uppsatsens gång exemplifieras med bland annat Avatar (2009) och Jackass 3D (2010).Övriga forskare vars perspektiv tas i särskilt beaktande under uppsatsen inkluderar Jan Holmberg, Fredric Jameson, Deborah Tudor, Philip Sandifer och Pierre Gander bland andra.Vid uppsatsens slut förefaller en absolut formulering av en typisk postmodern filmestetik å ena sidan vara besvärlig att göra, men å andra sidan antyds att ansamlingsestetiken troligen är att betrakta som postmodern. 3D-filmens immersiva potential förväntas vidare hänga på filmskapares förmåga att sömlöst väva in 3D-effekten i sitt narrativ och därmed undvika att presentera den som ett isolerat spektakel, samtidigt medgives det spekulativa i att dra en sådan slutsats. Slutligen pekas sketchformatet, exemplifierat av filmen Jackass 3D, ut som ett särskilt sätt att hålla den postmoderne åskådarens uppmärksamhet fången i en epok kännetecknad av mångfaldiga distraktioner..

Denna uppsats diskuterar, utifrån relevant teori inom narratologin, det filmiska förstapersonsberättandet och dess konstruktion. Med utgångspukt i en synkron studie av ett antal förstapersonsfilmer (Where the Truth Lies, Millennium Mambo, The New World, The Thin Red Line, The Brown Bunny, Eyes Wide Shut och L'Intrus) diskuteras vilka implikationer dessa filmer har för filmteori rörande just det subjektiva berättandet och om det i någon egentlig bemärkelse finns en filmisk motsvarighet till det litterära "jaget"..

Syftet med denna undersökning var att genom en jämförelse mellan originalet och nyinspelningen av filmen The Hills Have Eyes (1977 av Wes Craven, 2006 av Alexandre Aja) analysera filmiska representationer av monstrositet. Undersökningen vilade på föreställningen att det monstruösa som en filmisk framställning är beroende av en tolkning som resulterar i en upplevelse av monstrositet, och att denna tolkning är knuten till en social verklighet som ser olika ut i olika historiska skeden. Teoretiska utgångspunkter skapades med förankring i Foucaults idéer kring diskurser, men även i Ulrich Becks beskrivning av risksamhället samt Anthony Giddens och Zygmunt Baumans tänkande beträffande modernitetens villkor. Undersökningen genomfördes som en innehållsanalys som utgick ifrån att välja undersökningsobjekt och att definiera vad undersökningen skulle fokusera på, varpå objekten observerades, observationerna kategoriserades, kategorierna analyserades och resultatet sammanställdes i en rapport. Arbetet ledde fram till tre övergripande slutsatser: 1.

En ofta förbisedd aspekt inom filmkonsten är hur landskapet kan samspela med och inverka på handlingen och manifestera huvudkaraktärernas känsloliv. Uppsatsen syftar till att skapa en djupare förståelse för den roll landskapet spelar i film utifrån en detaljstudie av två personligt utvalada roadmovies; Återkomsten (A. Zvyagintsev, 2003) och The Straight Story (D. Lynch, 1999). Jag redogör för hur landskapsbilden har utvecklats ur bildkonsten sedan århundraden tillbaka, långt innan kinematografins uppkomst. Utifrån mina studier har jag utvecklat och sammanställt en samling metoder och frågeställningar som används för att tydligare beskriva och ge svar på vilken roll landskapet spelar i de två filmerna - och som i förlängningen kan tillämpas på film i allmänhet. Undersökningen visar att det finns en mängd moment inom film för att signalera en allegorisk avsikt till publiken; vissa mer konventionella och närmast schablonmässiga medan andra är subtila och fungerar som en allegorisk beståndsdel i filmberättandet. Precis som människan präglar landskapet, präglar landskapet också människan i en slags växelverkan i de studerade filmerna. Landskap ger oss möjlighet att skapa mening i filmiska händelser och det kan symbolisera och uttrycka det som inte kan sägas i ord. Landskapet kan understryka och förstärka känslor som yttras och har förmågan att återspegla våra allra innersta subjektiva upplevelser av världen..

For centuries, the human body has been used as a mean to project the norms, moral values and aesthetic preferences that exist throughout society. It has been controlled through constrictive fashion, family and social virtues and through how we perceive gender and sexuality. This essay strives to show, not only how the body and the aesthetic values coexist, but also how they work together and influence each other, with the body as the aesthetic medium. To do this, Michel Foucault?s writings of sexuality and his theories on morality and discipline, as well as Judith Butler?s works on normativity and performativity are being used.

Hur återberättar man ett minne från sin tidiga barndom? Vilken gestaltning ger publiken bäst inblick i minnet och får dem själva att tänka tillbaka på deras egen barndom? Detta arbete utgår från dessa frågeställningar och undersöktes genom en testgrupp som fick se det eget skapade material och sedan svarat på en frågeenkät. Svaren ifrån enkäten har sedan analyserats och resultaten redovisas i detalj i detta arbetes sista kapitel.För att kunna göra ett bildmaterial så trovärdigt som möjligt för arbetets undersökningsgrupp att se på så utgick jag från ett eget minne, mer specifikt, ett minne från det år jag och min familj bodde i Albanien. Jag var då 5 år gammal och där gick jag lucia för första gången. Det skapade materialet blev två filmer av samma minne, en utifrån mitt perspektiv, film X, och ett utifrån mina föräldrars, film Y, och undersökningen kretsade kring vilken gestaltning som passar bäst för frågeställningen.Arbetets hypotes är att den gestaltningen, som på ett genomgående sätt visar att minnet är äkta är den som vidare ska användas i liknande arbete.

Uppsatsens syfte ligger i att undersöka huruvida filmteoretikern David Bordwells två inflytelserika berättarmodeller från 1980-talet fortfarande återfinns inom samtida filmproduktion. Jag fördjupar mig i det klassiska- respektive konstfilmsberättandet och jämför vidare de typiska elementen från de två berättarmodellerna med formatet slow cinema. I definitionen av slow cinema utgår jag ifrån filmvetaren Matthew Flanagans utredning av vad formatet innebär samt de tre byggstenarna han anser vara mest väsentliga. Dessa är långa tagningar, en ickeberättande struktur och skildringar av realistiska, vardagliga skeenden. Med en utgångspunkt i detta utför jag en närläsning av Alfonso Cuaróns film Gravity (2013).